Om boken: 1978 / "... Äntligen skramlade spärren, dörren svängdes upp. Inlindad i en gammal grå halsduk stod en ganska lång, smal kvinna framför Mochalov. På hans gråaktiga, ohälsosamma ansikte var slarvigt dragna ögonbryn skarpt svärtade. Svart hår, fortfarande okammat, stack ut under halsduken. Den blå sammeten på en tunn vit hals var tänkt att ge kvinnan ett utseende av flirtig lekfullhet. Ömhet och lidande orsakade många fina rynkor, som sprucket glas, nära munnen och på kinderna. Allt med henne var patetiskt och dåligt. Bara ögonen, vackra, blå, glödde med en extraordinär eld från djupa, lätt violetta håligheter och verkade lysa upp hela ansiktet. - tänkte Mochalov. "Hans sista kärlek..." Han mindes inte längre från vem han hörde om denna Koltsovo-hobby, nästan från Vasenka Botkin. Han, jag minns, berättade för Mochalov om denna Koltsov-roman i så lekfulla toner. Och Mochalov, liksom Botkin, trodde att Alyosha gjorde detta av Voronezh tristess, en bagatell... Nu stod han häpen. Den blå lågan i Varyas ögon brann jämnt, utan att slockna. Mochalov insåg att hon inte var en liten sak för Koltsov och naturligtvis hade Voronezh-tråkigheten ingenting med det att göra. "Du kommer att gå till jordens ändar för ögon som dessa," tänkte Mochalov, "du kommer att glömma allt."…»